Älskade, SAKNADE missar!

Åh, så jag saknar mina älsklingar! Nemi skulle ju flytta, så henne hade jag ju ställt in mig på att "bli av med" så att säga, men inte på det här viset! Jag saknar Leo, hans helt klart lite speciella utseende och beteende, och gosiga underbara bästa Lizzy förstås! Hon som jag trodde skulle bli Frejas katt, hon låg på magen när jag var gravid och följde mig som en hund när jag gick här hemma med värkar dagen innan Freja kom till världen...

VAR ÄR NI NU?? Vad har hänt? Om jag bara kunde få veta... Jag hade ju kunnat hantera det på ett helt annat sätt om jag hittat någon av dem påkörd eller ihjälbiten eller något, då hade jag blivit fruktansvärt ledsen men åtminstone vetat vad som hänt, kunnat begrava och sörja och förhoppningsvis gå vidare. Nu kan jag bara inte släppa detta - älskade djur, har ingen aning om var ni är och vad som hänt er. Misstankarna bara växer mot att någon gjort er ont, och vi har bara en vi kan tänka oss... Det får bara inte vara så...

På måndag ska jag hur som helst polisanmäla att de saknas. Det kommer inte hända något mer för det men det kommer kännas bra, och skulle de mot förmodan dyka upp någonstans så vet ju polisen då vem som saknar dem. För saknar dem, det gör vi här hemma. Jag mer än någon annan. Mina bebisar...

Lizzy, Leo och mamma Nemi. Ungefär ett år sedan den här bilden togs. Jag saknar er!!!